Interact consensusverkstad

 

 

           Verksamhetens ideologiska grunder

           Ekonomi - vad kostar det?

           Kommunernas kostnader för barn och ungdom 2002

 

 

 

 

Beskrivning av företag och verksamhet

 

 

Interact Consensusverkstad AB / Manchestermodellen Sverige, är en svensk-brittisk verksamhet som leds av grundarna och styrelsen för Manchestermodellen, National Teaching & Advisory Service (NT&AS) Storbritannien samt verksamhetsansvarig för arbetet i Sverige.

 

Verksamheten har bildats i syfte att skapa en plattform för att förmedla och överföra Manchestermodellen, dess budskap och förhållningssätt, till vuxna, barn och ungdomar i Sverige.

 

Det långsiktiga målet för verksamheten är att kommuner, skola och socialtjänst och andra organisationer som arbetar med barn och ungdomar skall implementera förhållningssätt och metod i arbetet med barn och ungdomar.

 

Kommunerna som är ansvariga för barn och ungdom, är verksamhetens primära målgrupp, men den vänder sig också till enskilda verksamheter, friskolor och enskilda vårdgivare som arbetar i linje med ideologi och förhållningssätt som finns i modellen.

 

Verksamheten riktar sig i första hand till utmanande barn i skola och/eller i kontakter med socialtjänsten. Verksamheten i Sverige med direkt arbete för barn bedrivs sedan augusti 2002.

Till verksamheten finns också knuten en familjevårdsenhet som fr.o.m. januari 2004 bedriver familjehemsvård med förstärkning av Manchestermodellen.

 

Manchestermodellen innebär i sig arbete med mål metoder och kvalitetskrav som står i överensstämmelse med såväl skolans lagstiftning och mål enligt LPO 94 samt socialtjänstlagens mål och intentioner om normalisering, kontinuitet, flexibilitet och närhet.

 

Vad kan Manchestermodellen göra?

 

                   Skapa ett etiskt förhållningssätt för ”utmanande” barn och ungdomar med

      svårigheter i skolan.

 

    Stödja samverkan mellan skola och socialtjänst.

    Effektivisera användningen av insatser inom socialtjänsten/skolan.

 

Manchestermodellen Sverige bedriver också som en del av sin verksamhet nationella regionala och lokala seminarier, konsultationer och inventeringar av aktuella insatser på grupp och organisationsnivå.

 

 

 

 

 

 

Verksamhetens ideologiska grunder

Barn har inte egna svårigheter, problem uppstår i mötet mellan barnens behov och vuxenvärldens svårigheter och oförmåga att möta dessa behov. Barn och unga utmanar oss vuxna att se, samarbeta och lösa problemen.

Manchestermodellen verkar för normalitet. Barns och ungas behov skall vara i fokus. Barns och ungas tillvaro skall normaliseras så långt som möjligt. Vuxenvärlden bär ansvaret.

Vi sammanför människor, utbildar, handleder och bygger strukturer för att normalisera ”utmanande barns” tillvaro genom ett ökat gemensamt ansvarstagande från vuxenvärlden.

 

 

 

 

 

Ekonomi - vad kostar det?

 

 

Tabell 1     Antal dygn/dagar som erhålls vid olika insatsalternativ; budget 10 miljoner.

 

Tabell 2     Kostnader för alternativa insatsformer för socialtjänst och skola.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


   

 

 

Manchestermodellen innebär normalisering i ursprungsmiljö alternativt möjliggör nedtrappning av insats från sluten vård mot lägre insatsnivå enligt den brittiska modellen.

Den är i strukturen transparent och kontroll och uppföljningsstationer finns inbyggda. Detta innebär kontroll av behov och därmed anpassning av resurser.

 

Tabell 1  illustrerar de vårddygn som erhålls på en budget på 10 miljoner vid traditionella placeringar där;

Alternativ 1 innebär placering med hög insats på ex. institution inklusive skolkostnader.

Alternativ 2 innebär mellaninsats exklusiv familjehemsplacering inklusive skolstöd.

Alternativ 3 innebär låg insats ex öppenvårdsinsats inklusive skolstöd.

 

Målet är att öka flödet mot nedtrappning av insatser mot lägre insatsformer.
Manchestermodellen kan arbeta med insatser för samtliga alternativ ensamt eller i kombinationer.

 

Manchestermodellen arbetar i barnets/ungdomens ursprungsmiljö och är en bred helt individanpassad insats. Den använder och bygger på, befintliga resurser. Ökade möjligheter genom kunskap och utbildning för ett bra vuxenliv.

 

 

Tabell 2  illustrerar exempel på kostnader där staplarna representerar;

Stapel 1   Hög insats     2 år

Stapel 2   Mellaninsats   2 år

Stapel 3   Låg insats      2 år

Stapel 4   Manchestermodellen 1 år ( vanlig insatstid 4-6 mån).

Manchestermodellen arbetar med kortare insatstider vilket påverkar totalkostnaden.

 

 

 

 

 

Kommunernas kostnader för barn och ungdom 2002

 

 

Kommunernas kostnader för barn och ungdom 2002

Jämförelsetal för socialtjänsten år 2002;  sammanfattande resultat.

 

Sammanfattning av information från Socialstyrelsen med fokus på kostnader för IFO barn och ungdomsvård.

 

Kommunernas kostnader för socialtjänsten fortsätter att öka och uppgick till omkring 136 miljarder kronor för 2002. Detta är en ökning med cirka 10 miljarder eller 7,9 procent jämfört med året innan. Kostnaden för socialtjänsten som andel av kommunernas totala kostnader varierar mellan 20 och 49 procent bland kommunerna.

Medianen är 39 procent. Vården och omsorgen om äldre och funktionshindrade är det område som i samtliga kommuner tar i anspråk den största delen av resurserna för socialtjänsten som helhet.

Bland de verksamheter som hade relativt stora procentuella kostnadsökningar mellan år 2001 och 2002 var insatser till personer med funktionshinder (cirka 11 procent) och barn- och ungdomsvård (cirka 11 procent). Äldreomsorgen ökade med cirka 7 % medan kostnaden för missbrukarvården i stort sett var oförändrad. Kostnaden för ekonomiskt bistånd minskade med cirka 0,2 miljarder kronor samtidigt som kostnaden för övrig vuxenvård ökade med cirka 0,3 miljarder kronor. Med övrig vuxenvård avses individuellt behovsprövade insatser som ges till personer, 21 år och äldre, med psykiska eller sociala problem som inte är relaterade till missbruk av alkohol, narkotika, läkemedel eller lösningsmedel.

 

Individ- och familjeomsorg


Den totala kostnaden för individ- och familjeomsorg uppgick till drygt 25 miljarder kronor under 2002, vilket är en ökning med cirka 5 procent jämfört med 2001. En allt mindre andel av den totala kostnaden för individ- och familjeomsorg utgörs av kostnad för ekonomiskt bistånd, 38 procent 2002 jämfört med 41 procent året innan. Kostnaden för insatser till barn och unga ökade med drygt 11 procent jämfört med år 2001 och utgjorde cirka 39 procent av den totala kostnaden för individ- och familjeomsorgen. Kostnaden för övrig vuxenvård, som andel av den totala kostnaden för individ- och familjeomsorgen, hade ökat något mellan år 2001 och 2002 – från 6 till cirka 7 procent. Kostnaden för insatser till vuxna med missbruksproblem var cirka 16 procent av den totala kostnaden för individ- och familjeomsorg och i stort sett oförändrad jämfört med år 2001.

 

Insatser till barn och unga


Kommunernas kostnad för socialtjänstens insatser till barn och unga var cirka 9,8 miljarder kronor för år 2002. Det är en kostnadsökning med drygt 11 procent eller cirka 1 miljard kronor jämfört med året innan.

Medianen för kommunernas kostnad var cirka 3 500 kronor räknat per invånare 0–20 år. Med detta menas att hälften av kommunerna hade lägre kostnad och hälften högre. I storstäderna var genomsnittskostnaden 5 800 kronor, vilket var högst bland de olika kommungrupperna. Glesbygdskommunerna hade lägst kostnad med i genomsnitt knappt 2 000 kronor per invånare 0–20 år.

Andelen barn och unga bland befolkningen 0–20 år som fick olika typer av insatser varierade mycket mellan kommuner och kommungrupper. Storstäderna hade i genomsnitt betydligt högre andel barn och unga med insatser än övriga kommungrupper. Exempelvis var andelen barn och unga med institutionsvård i storstäderna i genomsnitt cirka 0,25 procent men endast 0,07 i glesbygdskommuner.

Skillnader i kostnad per invånare 0–20 år kan bero på många faktorer. Andelen barn som får insatser har naturligtvis stor betydelse men också vilken typ av insats de får eftersom kostnadsskillnaden mellan olika insatser ofta är stor. Institutionsvård är dyrare än familjehemsvård och öppna insatser kostar mindre än placeringar utanför det egna hemmet.

Hur många barn som får insatser och vilka insatser som kommunen väljer beror naturligtvis på behov men även arbetssätt m m. En del av kostnadsvariationerna kan även bero på t ex varierande lokal- och personalkostnader.

Fördelas kommunernas totala kostnad för institutionsvård för barn och unga på antalet vårddygn under året har mediankommunen en genomsnittlig kostnad på 3 200 kronor per dygn. Vårddygnskostnaden för familjehemsvård är betydligt lägre. I mediankommunen kostade ett dygn 700 kronor. Det är viktigt att notera att om någon familjemedlem varit placerad tillsammans med barnet så räknas även kostnaden för familjemedlemmen in. Däremot räknas inte familjemedlemmens placeringsdygn. Att en kommun har en hög genomsnittlig kostnad per vårddygn kan således bero på att man placerat föräldrar tillsammans med barnen.